Jag är född och uppväxt i ett land som heter Stalonien. Min mamma är en känd miljöaktivist i Stalonien men hon gick tyvärr bort för drygt tre år sedan. När jag var tjugo år började jag läsa på landets bästa universitet för att bli ingenjör. När jag var tjugoåtta år var jag en färdig utbildad ingenjör och några år senare startade jag mitt eget företag och då träffade jag min man Konstantin. VI gifte oss två år senare och fick två barn.
Men för ungefär tre år sedan bestämde vi oss för att vi vill ha bättre utbildning men det var ont om bra utbildningar i Stalonien så vi bestämde oss för att försöka söka utresetillstånd. Men det var inte bara för bra utbildning som vi ville resa ut från landet. Jag har alltid varit en person som är för rättvisa och att alla ska behandlas lika oavsett kön, sexuell läggning eller tro. Men att kunna ha rättvisa och jämnlikhet är något vi aldrig har fått uppleva i Stalonien. Det har varit en lång väg och många timmar av hårt arbete för att tillslut komma ifrån Stalonien. Vi fick aldrig godkänt utresetillstånd utan fick åka med en man som körde människor med samma förutsättningar som min familj (alltså familjer utan utresetillstånd) från Stalonien till andra länder. Jag minns än idag hur tidigt vi var tvungna till att stiga upp, hur vi gick till torget där en mängd andra människor var samlade för att åka med bussen som skulle ta oss till landet jag bor i idag, Sverige. Jag minns lyckan i folks ögon men samtidigt skräcken att lämna de land som de alltid har tillhört för ett nytt land som de inte känner till.
Det var ingen lätt resa. Vi hade ont om mat och ifall man hade någon mat med sig delade man inte med sig till andra. Vid varje passkontroll var jag livrädd att de skulle se att vi inte hade ett giltigt utresetillstånd. Ett extra tydligt minne som jag kommer så väl ihåg och nog aldrig kommer glömma är när en mamma togs ifrån sin dotter. Båda två åkte utan pass mellan gränserna men när vi befann oss i Österrike så tog de Katja som den äldre kvinnan hette, gränsvakterna tog henne och bussen åkte vidare utan henne. Blicken i flickans ögon när hon såg sin mamma bli bortförd kommer jag aldrig att glömma. Det var sorg och rädsla på en och samma gång. Jag vet fortfarande inte hur det gick för flickan eftersom min familj hoppade av i Malmö tillskillnad från de festa andra familjer som ville ta sig mer norrut mot Sveriges huvudstad, Stockholm.
Idag bor jag tillsammans med min man Konstantin och mina barn i en lägenhet i Malmö. Vi har ansökt om svenskt medborgarskap och har bestämt oss för att inte återvända till Stalonien, för våra förutsättningar här i Sverige är mycket bättre än i vårt hemland. Även fast resan var svår så ångrar jag ingenting. Jag lever idag ett mycket bättre liv än i Stalonien, både jag och Konstantin tjänar tillräckligt mycket pengar, mina barn går i skolan och vi håller på att lära oss det svenska språket. Tidigare har jag inte kunnat göra det som jag älskar mest, att utvinna min religion. Men nu har jag möjligheten att gå till kyrkan och bli omtyckt för den jag är. Jag saknar mina vänner i Stalonien. Det är det jag saknar mest med Stalonien, att ha släkt och vänner nära. Men någon dag får de också komma till detta vackra land, uppleva yttrandefrihet och en demokrati.
Väldigt bra berättelse och du hade mycket inlevelse.
SvaraRaderaMan kan se att du har lagt ner tid på den.
Kanske skulle försöka förkorta den lite för att det blev lång tråkigt att läsa till slut.
Annars var allting bra :) :):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):):)
/////CEM :D =) ZS xZ PPPsxwqh WWY :*