Avslutningstal

Tre år, sex terminer, trettiosex månader, flera hundra dagar har vi i 9B spenderat tillsammans. 

Nu är tiden nästan slut efter våra tre år på Gunnesboskolan, ett kapitel ska avslutas och ett nytt ska påbörjas. 

Om bara några få månader har vi börjat på gymnasiet, högstadietiden ligger då bakom oss 

och är endast ett minne blott. 

Det finns många minnen från dessa år, minnen som vi kommer att ha livet ut, minnen som bara vi delar och som ingen annan kan förstå.

Vi har uppnått mycket tillsammans under dessa tre år. 

Vi började som en klass utan sammanhållning. En klass som bara skapade kaos.

Vi har lyckats ta i sönder två lampor, en med ett huvud och en med ett kast av stol. 

Vi har haft sämst närvaro på idrottslektionerna av alla klasser någonsin.

Vi har haft minst två lärare på varje lektion för som sagt, vi var kaos. 

Vi har paddlat kanot, badat i iskallt vatten och upptäckt Snogeholm mitt i natten. 

Vi överlevde Pisa och alla nationella prov.

Vi kom närmare och närmare varandra och efter kabarén var vi en sammanhållen klass. Fortfarande kaos men kul har vi haft. 

Nu är slutet nära, kapitlets slut blir närmare och närmare för varje dag som går.

Jag har lärt mig saker som jag kommer ha nytta av på gymnasiet men också saker som jag aldrig kommer förstå varför jag ska kunna. Varför ska jag lära mig vilken epok Beethoven levde under? Eller vad omkretsen runt solen är? Jag har lärt mig saker både av lärare, elever och av mig själv. Det har varit en lärorik tid här på Gunnesboskolan. Ifall man inte lär sig något nytt om sig själv så lär man sig åtminstone något nytt om andra, som sagt munnen slutar aldrig att gå i 9B. 

Jag kommer att sakna Gunnesboskolan. 

Jag kommer sakna alla raster då vi har pratat om saker som ingen någonsin kommer få höra.

Jag kommer att sakna Lomma och taco-eftermiddagen med Lars.

Jag kommer dock inte sakna att inte hitta ett bord i matsalen varje måndag, att inte få obegränsat med kryddor på min mat och en sista sak musikhistoria kommer jag aldrig sakna. 

Flera minnen har skapats under dessa år men nu är det som sagt vår tur. 

Det är vår tur att ropa ”Det är över nu” i amfiteatern den 12 juni.

Det är vår tur att få säga farväl och tacka för dessa år. 

Det är vår tur att lämna över till de nya niorna.

Men en sak är säker, ingen nia kommer någonsin bli så bra som vår.

Det är ju bara så, vissa är bättre än andra. 

Nu är de tre åren, de sex terminerna, de trettiosex månaderna snart över. Vi är så nära slutet som vi kan bli. Snart står vi där i amfiteatern, hör Ulfs tal, det dras några meningar från lärare som de tillägnar till oss och sen delas betygen ut. Det är den dagen vi har väntat på i nästan tio år. Tänk på det, efter tio års längtan så är dagen här. Snart kommer vi gå hem med betygen i handen och tänka. Vi klarade det, vi överlevde grundskolan. Den lyckan kommer vi inte känna förrän studenten. Då allt detta bara är ett minne blott.

Tack för denna tiden och lycka till på gymnasiet!