Avslutningstal

Tre år, sex terminer, trettiosex månader, flera hundra dagar har vi i 9B spenderat tillsammans. 

Nu är tiden nästan slut efter våra tre år på Gunnesboskolan, ett kapitel ska avslutas och ett nytt ska påbörjas. 

Om bara några få månader har vi börjat på gymnasiet, högstadietiden ligger då bakom oss 

och är endast ett minne blott. 

Det finns många minnen från dessa år, minnen som vi kommer att ha livet ut, minnen som bara vi delar och som ingen annan kan förstå.

Vi har uppnått mycket tillsammans under dessa tre år. 

Vi började som en klass utan sammanhållning. En klass som bara skapade kaos.

Vi har lyckats ta i sönder två lampor, en med ett huvud och en med ett kast av stol. 

Vi har haft sämst närvaro på idrottslektionerna av alla klasser någonsin.

Vi har haft minst två lärare på varje lektion för som sagt, vi var kaos. 

Vi har paddlat kanot, badat i iskallt vatten och upptäckt Snogeholm mitt i natten. 

Vi överlevde Pisa och alla nationella prov.

Vi kom närmare och närmare varandra och efter kabarén var vi en sammanhållen klass. Fortfarande kaos men kul har vi haft. 

Nu är slutet nära, kapitlets slut blir närmare och närmare för varje dag som går.

Jag har lärt mig saker som jag kommer ha nytta av på gymnasiet men också saker som jag aldrig kommer förstå varför jag ska kunna. Varför ska jag lära mig vilken epok Beethoven levde under? Eller vad omkretsen runt solen är? Jag har lärt mig saker både av lärare, elever och av mig själv. Det har varit en lärorik tid här på Gunnesboskolan. Ifall man inte lär sig något nytt om sig själv så lär man sig åtminstone något nytt om andra, som sagt munnen slutar aldrig att gå i 9B. 

Jag kommer att sakna Gunnesboskolan. 

Jag kommer sakna alla raster då vi har pratat om saker som ingen någonsin kommer få höra.

Jag kommer att sakna Lomma och taco-eftermiddagen med Lars.

Jag kommer dock inte sakna att inte hitta ett bord i matsalen varje måndag, att inte få obegränsat med kryddor på min mat och en sista sak musikhistoria kommer jag aldrig sakna. 

Flera minnen har skapats under dessa år men nu är det som sagt vår tur. 

Det är vår tur att ropa ”Det är över nu” i amfiteatern den 12 juni.

Det är vår tur att få säga farväl och tacka för dessa år. 

Det är vår tur att lämna över till de nya niorna.

Men en sak är säker, ingen nia kommer någonsin bli så bra som vår.

Det är ju bara så, vissa är bättre än andra. 

Nu är de tre åren, de sex terminerna, de trettiosex månaderna snart över. Vi är så nära slutet som vi kan bli. Snart står vi där i amfiteatern, hör Ulfs tal, det dras några meningar från lärare som de tillägnar till oss och sen delas betygen ut. Det är den dagen vi har väntat på i nästan tio år. Tänk på det, efter tio års längtan så är dagen här. Snart kommer vi gå hem med betygen i handen och tänka. Vi klarade det, vi överlevde grundskolan. Den lyckan kommer vi inte känna förrän studenten. Då allt detta bara är ett minne blott.

Tack för denna tiden och lycka till på gymnasiet! 

Katarina Blada

Jag är född och uppväxt i ett land som heter Stalonien. Min mamma är en känd miljöaktivist i  Stalonien men hon gick tyvärr bort för drygt tre år sedan. När jag var tjugo år började jag läsa på landets bästa universitet för att bli ingenjör. När jag var tjugoåtta år var jag en färdig utbildad ingenjör och några år senare startade jag mitt eget företag och då träffade jag min man Konstantin. VI gifte oss två år senare och fick två barn. 

Men för ungefär tre år sedan bestämde vi oss för att vi vill ha bättre utbildning men det var ont om bra utbildningar i Stalonien så vi bestämde oss för att försöka söka utresetillstånd. Men det var inte bara för bra utbildning som vi ville resa ut från landet. Jag har alltid varit en person som är för rättvisa och att alla ska behandlas lika oavsett kön, sexuell läggning eller tro. Men att kunna ha rättvisa och jämnlikhet är något vi aldrig har fått uppleva i Stalonien. Det har varit en lång väg och många timmar av hårt arbete för att tillslut komma ifrån Stalonien. Vi fick aldrig godkänt utresetillstånd utan fick åka med en man som körde människor med samma förutsättningar som min familj (alltså familjer utan utresetillstånd) från Stalonien till andra länder. Jag minns än idag hur tidigt vi var tvungna till att stiga upp, hur vi gick till torget där en mängd andra människor var samlade för att åka med bussen som skulle ta oss till landet jag bor i idag, Sverige. Jag minns lyckan i folks ögon men samtidigt skräcken att lämna de land som de alltid har tillhört för ett nytt land som de inte känner till. 

Det var ingen lätt resa. Vi hade ont om mat och ifall man hade någon mat med sig delade man inte med sig till andra. Vid varje passkontroll var jag livrädd att de skulle se att vi inte hade ett giltigt utresetillstånd. Ett extra tydligt minne som jag kommer så väl ihåg och nog aldrig kommer glömma är när en mamma togs ifrån sin dotter. Båda två åkte utan pass mellan gränserna men när vi befann oss i Österrike så tog de Katja som den äldre kvinnan hette, gränsvakterna tog henne och bussen åkte vidare utan henne. Blicken i flickans ögon när hon såg sin mamma bli bortförd kommer jag aldrig att glömma. Det var sorg och rädsla på en och samma gång. Jag vet fortfarande inte hur det gick för flickan eftersom min familj hoppade av i Malmö tillskillnad från de festa andra familjer som ville ta sig mer norrut mot Sveriges huvudstad, Stockholm. 

Idag bor jag tillsammans med min man Konstantin och mina barn i en lägenhet i Malmö. Vi har ansökt om svenskt medborgarskap och har bestämt oss för att inte återvända till Stalonien, för våra förutsättningar här i Sverige är mycket bättre än i vårt hemland. Även fast resan var svår så ångrar jag ingenting. Jag lever idag ett mycket bättre liv än i Stalonien, både jag och Konstantin tjänar tillräckligt mycket pengar, mina barn går i skolan och vi håller på att lära oss det svenska språket. Tidigare har jag inte kunnat göra det som jag älskar mest, att utvinna min religion. Men nu har jag möjligheten att gå till kyrkan och bli omtyckt för den jag är. Jag saknar mina vänner i Stalonien. Det är det jag saknar mest med Stalonien, att ha släkt och vänner nära. Men någon dag får de också komma till detta vackra land, uppleva yttrandefrihet och en demokrati.