I love you Rebecka

I love you Rebecka

Bokstäverna var minst tre decimeter höga. Dom var skrivna med svart tuschpenna på den ljusgula väggen i trappuppgången utanför sjuornas korridor. Dom lyste emot mig när jag kom uppför trappan tillsammans med Jenny och Caroline. Han kunde inte ens stava rätt till mitt namn, idioten. Självklart visste jag vem som hade skrivit det. Jenny och Caroline visste det också. Och alla andra i min klass, och i A och i C. Alla visste. Helst ville jag vända och springa nerför trappan igen. Nerför alla tre trapporna, ut genom skolporten och hem. Säga att jag hade fått migrän, ont i magen, stukat lillfinger, gula febern, vad som helst. Men det var för sent. Alla hade redan sett de svarta bokstäverna på väggen. Och dom hade sett att jag hade sett.
Jenny fnissade.
- Kolla, han kan inte ens stava!
Fastän det var precis vad jag själv hade tänkt alldeles nyss blev jag sur för att hon sa det.
- Och? fräste jag.
- Gud, vad gulligt, sade Caroline med sin mest ironiska röst. Tänk, en riktig kärleksförklaring! Det skulle vart Jocke och jag, va.
Jenny fnissade igen vid tanken att Jocke skulle göra något så hopplöst töntigt som att skriva I love  you, Caroline på väggen i plugget.
Jocke, Steffe och Markus kom alldeles bakom oss i trappan. Jocke räckte fram något till mig.
- Här, Rebecka. Du ska väl skriva ett svar? ”Love you too, baby."Eller?
Det var en tuschpenna, en tjock svart. En sekund tänkte jag att alltihop kanske var ett elakt skämt. Att det var Jocke och dom andra killarna som hade skrivit det för att göra bort mig. Men varför skulle dom göra det? Jag är inte lika populär som Caroline, men dom har inget emot mig, vad jag vet. Som tur var ringde det in, så jag slapp svara.

Vad är det mest orättvisa en lärare kan göra? Jag vet inte, men det som Eva-Britt gjorde den lektionen ligger nog bra till för Guinness rekordbok. Hon började med att fråga vem av oss som hade klottrat på väggen vid trappan. Ingen svarade förstås. Det var ju ingen i klassen heller. Då frågade hon om någon visste vem som hade gjort det. Ingen svarade. Det angick ju inte henne.
- Nehej, sa Eva-Britt. Men någon måste tvätta bort det. Ni vet vad vi har för regler. Den som är skyldig till klottret tar bort det.
Det var tyst i klassrummet. Man hörde bara ett svagt skrap när Caroline filade på en trasig nagel.
- Rebecka, sa Eva-Britt. Eftersom du uppenbarligen är inblandad i det här får väl du tvätta bort det. Du kan hämta en hink och borste nere hos Vaktis.
- Gud, va orättvist, sa Jenny. Hon kan väl inte rå för att ...
- Tjafsa inte, sa Eva-Britt. Inte nu, Rebecka, på rasten!
Jag hade redan rest mig. Jag visste att det inte var någon större idé att säga emot Eva-Britt när hon var på det humöret. Men att stå där på rasten och skura väggen medan alla tittade på!
- Kan jag inte få göra det nu? Jag ligger ändå ett kapitel före i matten.
- Gå då, sa Eva-Britt. Men kom tillbaka så fort du är klar.


______________________________________________________________



Jag gick med tunga steg ut genom dörren, ner för trappan och in vaktmästarens rum. Jag knackade på dörren. Vaktmästaren öppnade dörren.

- Hej, kan jag få låna en hink och en borste?
- Visst, vad ska du ha det till?

Jag kände hur jag rodnade i ansiktet, det var faktiskt lite pinsamt att jag skulle berätta vad som hänt så jag kom bara på något.

- Det är någon som har klottrat på toaletten och fröken bad mig att ta bort det.
- Jaha ja, jag kan hjälpa dig med det.
- Nej då, det behövs inte, men tack ändå.

Jag fick hinken och borsten och gick upp för trappan upp till vår korridor.  Där stod jag och skrubbade bort klottret som inte ens jag hade klottrat. Jag blev så förbannad. Alla satt och stirrade på mig inifrån klassrummen. När jag nästan hade skrubbat bort allt så ringde det ut. Det kom personer från alla håll, såklart sprang någon rätt på hinken och välte ut allt vatten.

- Hallå!? Du får faktiskt städa upp det där själv! skrek jag.

Jag såg att Adam från B klassen vände sig om.

- Förlåt, det var inte meningen att alla skulle få reda på det men Rebecka, jag älskar ju dig.

Där stod jag på golvet i korridoren, helt stilla. . Tankarna snurrade i huvudet på mig. Rebecka och Adam, nej tack. Jag skulle verkligen inte vilja bli tillsammans med Adam, han är ju liksom Adam inte min pojkvän.

Han såg på mig, jag kollade på honom och kastade borsten till honom. Jag var riktigt arg, varför ska han vara kär i just mig?

- Du kan städa upp den här skiten själv! skrek jag till honom och sprang ut på skolgården.

Det fanns ingen lärare ute på skolgården, då sprang jag mitt över skolgården mot busshållplatsen. Jag hade tur, bussen kom precis när jag kom, så jag visade mitt rosa jojo-kort och satte mig längst bak i bussen. Jag visste inte var jag skulle, men långt ifrån skolan det visste jag.

-Östra Klungan, ropade de i högtalarna.
Där hoppade jag av. Jag visste inte ens att Östra Klungan fanns, om jag ska vara ärlig så hade jag aldrig hört talas om det innan. Hela stället såg ganska läskigt och öde ut.

Jag såg en stor lada som såg obebodd ut. Ladan bara stod där så jag gick något varv för att se hur den såg ut, det var gärna fall en sak säker, här bodde ingen. Den stora dörren stod vid öppen så jag gick in. Det knarrade. När jag kom in såg jag bara en massa hö och halm. Då hörde jag fotsteg bakom mig. Jag sprang bort och gömde mig bakom en stor höbal. Det var en stor skugga som kom in genom dörren. Det var en gubbe, han såg ungefär ut som en bonde. Han kom in med ett släp med ännu mer hö och halm.
Jag satt alldeles stilla ända tills han hade gått.

När han hade gått reste mig upp och gick ut. Det började bli mörkt. Jag gick bort till busshållplatsen och kollade på busstiderna. Alla bussarna hade redan gått för idag,
vad skulle jag göra nu? Då fick jag väl sova i ladan i natt. Jag sprang bort till ladan och la mig bakom en höbal. Det var mörkt och skönt, så jag somnade fort.

Det blev ljust utomhus och jag vaknade. Jag gick upp och bort till busshållsplatsen. Bussen kom långt där borta på vägen. Den kom närmare och närmare. Men bussen stannade inte, den åkte bara förbi mig.

- Hallå, Rebecka, vakna du blir sen till skolan, hörde jag en röst som ropade.
Jag reste mig fort upp och kollade mig omkring. Jag minns precis vad jag drömde, jag såg klottret framför mig.

- Rebecka du måste gå upp nu, du blir sen till skolan annars, sa mamma.
- Okej, jag ska.

Jag gick upp från sängen och slängde av mig pyjamasen, det kom ut några strå från hö från min ena ärm.

Hmm, var det en dröm ändå? undrade jag.

När jag satt och åt min frukost, en ost macka och ett glas oboy. Det var gott och jag kände verkligen hur hungrig jag var.

När jag hade ätit upp gick jag upp, hämtade min skolväska. Sen gick jag ut och skulle ta min cykel men den var där. Jag undrade var den var. Men jag hade brottom till skolan så jag gick istället. När jag kom fram till skolan såg jag min cykel stå i cykelstället precis som den hade gjort igår.

Jag tyckte det hela var ganska skumt.

När jag gick i korridoren stirrade många på mig, jag förstod inte. Vad är det med mig som är så märkligt? Jag gick upp för trappan och satte mig på bänken utanför vårt klassrum. Några killar från B klassen stod framför mig och pekade på vägen bakom mig. Jag förstod inte vad som var så intressant.

När jag vände mig om såg jag den gigantiska texten. Man såg inte riktigt vad det stog för det var som att någon hade tagit bort en del av bokstäverna. Det stod något i stil med I love you Rebecka. Jag försökte tänka, var det inte det som hade hänt i min dröm. Jag hade gått till vaktmästaren och hämtat vatten och en borste. Just det nu minns jag alls. Det kan inte varit en dröm, det måste ha hänt på riktigt.

Det var rätt underligt att jag då måste ha sovit i en lada någon stans och att jag måste tagit mig hem mitt i natten och lagt mig i min vanliga säng. Allting var som en dröm men ändå verklighet, jag visste inte vad jag skulle tro. Men när jag såg Adam komma upp från trappan och vinkade till mig, då visste jag. Det var ingen dröm, det var verklighet. Allting hade hänt.


Av: Clara Havinder 7B