Jag går raskt fram på den smala grusvägen. Jag kollar mig runt omkring och det enda jag ser är några gamla träd och en hare som skuttar runt på ängen.
Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Allt jag vet är att jag ska följa kartan som jag fick av en gammal tant som handlade frukt i min mammas affär. Hon sa till mig att jag skulle följa kartan. Sen skulle jag komma fram till uppdraget.
Det har gått flera dagar och det känns som att jag inte kommer någon vart. Det känns som att jag bara går och går utan att röra mig framåt. Långt borta i horisonten kan jag skymta några trädtoppar och enligt kartan ska det komma en skog. Äntligen kommer jag fram till skogen. Det är en stor öppning mitt i skogen. Jag går in i skogen och ser mig omkring. Det är massor av kolossala träd och granar. Det är helt tyst i den stora skogen och jag fortsätter att gå framåt precis som kartan visar. De krokiga grenarna ringlar sig över vägen.
Nu kanske ni undrar vem jag är? Jag är en helt vanlig tjej som går i skolan, har kompisar och lever livet precis som alla andra. Mitt namn är Frida och jag älskar äventyr. Det är därför jag tog mig an det här uppdraget av den gamla tanten med kartan och uppdraget. Just nu vill jag bara få reda på vad uppdraget är.
Det börjar bli riktigt mörkt och jag tar upp min mobil och kollar vad klockan är. Den är snart halv tolv. Jag bestämmer mig för att slå läger i skogen. Samtidigt som jag plockar upp mitt tält ur ryggsäcken letar jag efter en ganska stor och öppen plats. Tillslut hittar jag en lagom stor plats för mitt tält och min packning. Jag lägger in min sovsäck i tältet och somnar nästan direkt när jag lägger mig i sovsäcken.
Jag vaknar nästa morgon av att jag hör fotsteg utanför tältet. Det hörs som grenar bryts. Jag grips av lite panik och vet inte vad jag ska göra. Ska jag gå ut och se vem eller vad det är eller ska jag bara sitta kvar i tältet och vänta på att det har gått iväg? Jag bestämmer mig för att vänta i tältet eftersom jag vet att det kan finnas olika djur här i skogen. På kartan finns det ett ställe i skogen som kallas Björnbacken. Så jag misstänker att det kanske kan finnas björnar i skogen eller åtminstone har funnits björnar.
Djuret eller vad det nu är utanför tältet verkar aldrig försvinna. Jag bestämmer mig för att gå ut utanför tältet och se vad det är för något. Jag drar sakta ner blixtlåset. Jag går ut genom tältet och vänder mig långsamt om. Det är något brunt och stort. Tillslut ser jag att det inte är något farligt, det liknar en ren eller ett rådjur. Rådjuret får syn på mig och springer genast i väg.
Jag sätter mig ner på en gammal stock och öppnar min ryggsäck. Jag tar fram ett par mackor så jag ska klara mig några timmar.
När jag precis har packat ihop mitt tält och alla saker som jag har använt hör jag ett rytande. Det låter ungefär som ett lejon. Hela min kropp ryser till och jag blir alldeles rädd. Jag hör snappa klumpiga steg bakom mig. Långsamt vänder jag mig om. Ner för backen kommer det ett dussintal vildhästar. De galopperar i full fart ner för backen. Bakom hästarna kan jag skymta något annat djur, ett ganska stort djur. Djuret springer väldigt fort ner för backen så det blir svårt för mig att se vad det är.
Jag börjar rysa i hela kroppen av rädsla. Tillslut ser jag vad det är för något. Det är en björn. Jag letar efter en plats där jag kan gömma mig men björnen får syn på mig. Jag slänger upp ryggsäcken på ryggen och springer iväg. Snabba klumpiga fotsteg kommer närmare och närmare. Jag ser en stor sten, nu har jag chansen. Björnen närmar sig och i sista stund hinner jag svänga undan bakom stenen. Björnen stannar fort. Mitt hjärta dunkar väldigt snabbt. Jag försöker andas långsamt och lågt så att björnen inte ska höra mig. Björnen springer tillslut iväg och jag går därifrån med lättade steg. Jag känner mig så glad och lättad över att det inte gick värre eller hände något.
Jag skyndar mig ut ur skogen och tar upp kartan. På kartan finns det en båt. Jag misstänker att jag ska till en hamn. Jag följer kartan och kommer fram till en hamn med båtar precis som jag trodde. Jag tar fram min ryggsäck med saker som jag fick av tanten. I ryggsäcken hittar jag kompass, en tågbiljett, lite mat, varma kläder och tillslut hittar jag en båtbiljett. Det står Ystad - Bornholm på biljetten. Jag gräver med mina händer i ryggsäcken och hittar vad jag letar efter, ett pass. Egentligen vet jag inte ifall man behöver pass när jag ska till Danmark men jag tar med det för säkerhets skull. Jag går bort till huset där man går på båtarna. Där lämnar jag in min biljett och går på båten.
På båten kommer det fram en kvinna till mig. Hon är nog runt 40 år. “Du ska ha den nya kartan nu, allt du behöver göra är att gå efter kartan och göra uppdragen på vägen, här får du även lite pengar till mat, övernattning och dricka.” säger kvinnan. “Okej, tack. Så jag ska vara på Bornholm och söka efter det slutgiltiga uppdraget?” frågar jag. “Precis, ifall du följer den här kartan kommer du komma fram till ditt uppdrag. Ifall du klarar uppdragen på vägen kommer du få fler ledtrådar om vad ditt uppdrag är” säger hon. “Vem är du?” undrar jag. Hon lämnar mig ensam på båten utan att svara på min fråga. Jag står kvar på båten och kollar på kartan i mina händer. Jag känner knappt till Bornholm. Jag vet bara att det är en ö som tillhör Danmark.
Båten stannar precis när jag har satt mig ner med en smörgås. Jag stiger av båten och kollar på kartan. Kartan visar att jag ska gå söder ut. Jag följer kartan och går en bit.
Nu har ni följt med mitt äventyr ett tag och jag tänkte berätta varför jag drog iväg på det här äventyret. Jag och min mamma är inte världens bästa kompisar och jag kände att jag behövde komma iväg ett tag. Därför åkte jag iväg på det här uppdraget. Dessutom älskar jag äventyr och det känns som jag är med i en film.
Jag fortsätter att gå och ser mig om kring. Det känns konstigt att jag är i ett helt nytt land helt plötsligt. På kartan ser jag ett hotell och det är ett kryss över hotellet. Jag beslutar mig för att jag ska ta en taxi till hotellet. Det finns en taxistation precis vid hamnen och jag beslutar mig för att gå tillbaka dit. När jag kommer tillbaka till hamnen känner jag att jag är tvungen till att vila mig en stund. Jag går bort till en glasskiosk och köper en stor glass. Den smakar väldigt gott. Jag sätter mig på en bänk men något känns fel. Jag reser mig upp och kollar på bänken. Där finns en lapp.
Det står: “Hej Frida! Nu har du kommit långt på ditt uppdrag och det är bara ett par få saker kvar, sen har du slutfört ditt uppdrag. Vid det här laget har du säkert pratat med Hanna. Hanna var tjejen som du träffade på båten och ifall du undrar vem som skriver det här till dig så är det Gunilla. Det var jag som gav dig uppdraget i din mammas butik. Jag har följt dig och din familj ett tag nu, rättare sagt under tre år. Det känns antagligen väldigt skumt för dig att läsa det här nu. Men se det från den ljusa sidan. Jag vet att du och din mamma har en väldigt dålig relation och så men jag ser också att hon försöker göra sitt bästa för att du ska vara glad. Du ställs nu efter ett val. Antigen åker du hem till din mamma med nästa båt eller så slutför du uppdraget och får ytterligare möjligheter då men jag kan inte lova dig att du kommer få se din mamma igen. Men jag ska göra allt vad jag kan för att du ska få det. Men även ifall du lämnar ditt uppdrag nu och åker hem till din mamma blir det konsekvenser. Tyvärr får jag inte berätta vad som kommer hända med dig och din mamma men du bestämmer. Ta antingen biljetten som ligger i kuvertet eller så fortsätter du mot hotellet. Du måste bestämma dig innan nästa båt går. Hälsningar Gunilla.
Jag kollar på biljetten. Båten går om bara 20 minuter. Tankarna far runt i huvudet. Ska jag åka hem till mamma? Fortsätta uppdraget? Vad kommer hända? Tillslut bestämmer jag mig för att slutföra uppdraget. Jag är rädd att jag aldrig får träffa henne igen men samtidigt vet jag inte vad som kommer hända ifall jag väljer att åka. Samtidigt vet jag inte vad som kommer hända med mig på uppdraget, vet mamma om att jag väljer ett uppdrag framför henne? Det känns inte bra i mitt hjärta men ibland blir det hjärnan som tar över, på något sätt känns det ändå som det rätta beslutet.
Jag går iväg till taxistationen som planerat. “Jag ska till Holm hotellet” säger jag. “Ja, okay. Hvad vil du der?” säger taxi chauffören. “Jag ska sova där” ljuger jag. “Er du ikke lidt ung til at sove i et hotel alene? ". “Min mamma väntar där”. “Jaha ja”. Taxichauffören kör mig till hotellet. Jag ställer mig i receptionen och letar efter någon sorts ledtråd till mitt uppdrag. Till höger om en stor bokhylla ser jag en lapp som är tejpad på väggen. Jag går raskt fram till lappen. “Gå upp till rum 44, där kommer du hitta din sista ledtråd innan uppdraget”.
Rummet ligger en trappa upp. Jag går upp för trappan. Det känns som att trappan aldrig tar slut. Tillslut kommer jag upp för den evighetslånga trappan. Jag känner på handtaget till rum 44, det är öppet. Golvet knarrar när jag går in i rummet. Jag ser mig omkring. Allt jag ser är en säng, ett gammalt trasigt fönster och en sliten stol. Under sängen finns det ingen ledtråd, inte vid stolen eller fönstret heller. Tillslut ser jag en dörr i väggen. Jag öppnar långsamt dörren. Det liknar en liten garderob. Jag tänder lampan och får syn på den sista lappen.
“Du har nu kommit till den sista ledtråden och kommer nu få reda på ditt uppdrag. Du har ungefär fyra timmar på dig att leverara det här paketet till Gunilla. Hon behöver det för att kunna rädda dig och din mamma. Så ifall du vill hjälpa din mamma så gör som jag säger. Börja med att ta färjan tillbaka till Ystad. Sen ska du ta tåg eller buss och åka vidare till Malmö där kommer du att mötas upp av en taxi. Chauffören kör dig till platsen du ska till och tillslut ska du överlämna paketet till Gunilla. Hälsningar X”
Som tidigare ligger det ett kuvert brevid lappen. Där i ligger båtbiljetter och tågbiljetter. Jag kollar på klockan och ser att hon är nästan sju. Båten går redan klockan åtta. Jag tar kuvertet och stoppar ner det i min ryggsäck.
Sen skyndar jag mig ut till uppfarten vid hotellet. Där står en taxi. “Jag ska till hamnen”. “Okey” svarar chauffören. Han kör mig till hamnen och jag löser in min biljett och tar båten till Ystad. När jag kommer fram till Ystad skyndar jag mig bort till tågstationen. Tåget ska precis gå när jag hoppar på. Andfådd sätter jag mig på en ledig plats. Under tågresan sitter jag och stirrar på paketet och undrar vad Gunilla ska ha det till. “Nästa Malmö, avstigning sker på tågets högra sida” hör jag högtalarna säga. Dörrarna till tåget öppnas och jag kliver ut och går bort till taxistationen men först kollar jag ner på min mobil och ser hur mycket klockan är. Jag har ungefär en och en halv timme på mig. En taxi kör fram till mig. “Är det du som är Frida?”. “Ja, det är det”. “Okej du ska åka med mig i min taxi. Jag tar dig till det rätta stället”. Jag sätter mig i taxin. Taxichauffören kör fort igenom Malmö och ut på motorvägen. Det är en avfart mot Svågertorp och han svänger upp där med bilen. Jag ser mig omkring. Ikea, Ilva och Media markt kör vi förbi. Tillslut saktar han in och svänger in på en liten gata. Nu får du hoppa av. Allt du behöver göra är att gå in genom porten och upp på taket, där kommer du möta Gunilla. Men nu har du bara fem minuter på dig. Jag hoppar ut ur bilen och öppnar dörren till porten. Sen springer jag upp för alla trapporna tills jag får håll. Jag letar efter dörren upp till taket. Tillslut hittar jag den. Jag öppnar den och ser Gunilla. Hon ska precis kliva in i en helikopter. “Gunilla! Vänta!” skriker jag. Gunilla vänder sig om. “Jag har ditt paket”. Hon går ner mot mig och tar emot paketet. “Tusen tack, nu lovar jag att allt kommer bli bra, förresten vänd dig om”. Jag vänder mig om och gissa vem som står där, mamma.
Äntligen efter flera veckor får jag se mamma. Efter allt bråk med henne inser jag att jag aldrig skulle kunna klara mig utan henne. Jag springer fram till henne och kramar om henne. Glad, hela jag är glad. Jag klarade uppdraget och nu är jag här med mamma. Allt är bra. Jag fick aldrig reda på vem Gunilla var och varför jag skulle ge henne paketet men det var inte viktigt för mig. Jag var med personen jag älskar och det är det viktigaste.
